Hur sammanfattar man nu dessa två veckor? Fascinerande. Toppen. Gott. Jag frågar mina medresenärer, som nu blivit mer än så. Vi har svettats och skrattat tillsammans, och vid några tillfällen nästan delat sovrum allihop. Eller det har åtminstone känts så när vi bott i tält camp, jättefina men någon vidare isolering mellan rummen var det ju inte. Så jag överdriver inte mycket om jag faktiskt säger att vi blivit som en familj. Som nu ska flyga hem till Sverige och våra olika liv. Men vi har redan bestämt att träffas igen och titta på foton och minnas vårt livs resa.

När vi mellanlandade i Dar-Es-Salaam på resan ner satt jag bredvid Hazze, och förberedde mig på en timmes långsam väntan ombord innan vi lyfte mot Kilimanjaro Airport. Så värst långsamt hann det inte bli, in i kabinen strömmade flygplatspersonal när ryktet spred sig att Shija var ombord. Det är alltså våran Hazze det, som är född och uppväxt i Tanzania och som vi nu förstått är en stor man här. Inte bara på flygplatsen i Dar-Es-Salaam där han jobbat under åtta år utan var vi än kommer. ”Så blek och fet du blivit” var den första komplimang han fick av sina afrikanska kollegor. Det anses fint här och gissa om det gladde en liten svensk turisttant! (Obs, personerna på fotot har inget samband med texten..)

Vi som bor vid Vättern är ju vana vid långa fina sandstränder och fint vatten. Trodde vi. Aldrig någonsin har jag fascinerats så av havet som här. Färgskiftningarna är makalösa och vattnet är verkligen kristallklart. Nästan som om någon photoshoppat hela havet. Och stranden. Kritvit fin sand översållad med små vackra snäckor, som man inte får plocka. Men det gör vi förstås ändå. Sista dagen bestämmer jag mig ändå för att de har det bättre här än hemma i det svenska vintermörkret. En får i alla fall följa med i resväskan, den ska jag ta fram och titta på när jag längtar tillbaka som mest.

Längtan
Visst ser apan ut att sitta och vänta på bussen? Kanske längtar den ut i världen för att uppleva och se nya saker. Precis som vi gjort under denna resa.
Som vi längtade innan det var dags att packa och ge sig av från höstruskiga Sverige! Vi hade ingen aning om allt som väntade. Nu vet vi. Och nu sitter vi på Zanzibar med färdigpackade väskor och rödbrända näsor och längtar hem litegrann. Fast bara lite. Den lättjefulla tillvaron på Karafuu Hotel är enkel att ta till sig. Härliga långfrukostar med havsutsikt, sol, bad, läsa en bok under palmerna eller på verandan till våra strandnära bungalows. Ta en snorkeltur, kanske en utflykt nånstans, fika eller slappa i väntan på middagen. Hur mycket mat som helst att välja på och ett dessertbord med nästan tjugo olika läckerheter att välja på. Klart man vill stanna här!

Zanzibar. Om denna ö visste jag nästan inget, nu vet jag att kombinationen safari och strand är så nära den perfekta resan man kan komma. Dammiga, trötta och nästan mätta på upplevelser av vilda djur, tältcamp med begränsad tillgång på vatten och el befinner vi oss i paradiset. Jag har aldrig sett färger som här, kritvita stränder, alldeles klart vatten i olika turkosblå nyanser ända ut till korallreven, där snorkling är ett måste. Det enda man behöver akta sig för här är sjöborrarna, för övrigt härskar lugnet och friden. Vi yogar i det långgrunda vattnet, solar, badar och njuter sedan av att se tidvattnet komma och gå under en svagt susande palm. Innan det är dags för en överdådig middag på lyxiga Karafuu Hotel, ikväll med massaj-tema, förmodligen ganska långt ifrån vår magiska kväll hos Hazzes massajfamilj i Loborsoit. Tror redan nu jag vet vilket jag föredrar… /Lotta

Vi besöker Hadzabefolket som jagar med båge och förgiftade pilar, lever i grottor och har en standard som på stenåldern. Det största framsteg de gjort under senare tid är att de numera har pilspetsar av metall istället för av djurben! Trots bristen på kommunikation, (ingen av guiderna behärskar klick-språket) finner vi likheter. Precis som vi gjorde med massajerna och andra människor vi möter i Tanzania. Vänliga, vackra, stolta och lika nyfikna på oss som vi är på dem.
Drömmen har blivit verklighet, jag är här nu!

Geparden däremot är ett vekt rovdjur som inte ens klarar att försvara sitt nedlagda byte mot gamarna som snabbt är på plats. Gnuer och zebror i stora flockar håller ihop, zebrorna är smarta, det är inte gnuerna men de kan lukta sig till vatten.
Vi lär oss så mycket den här veckan tack vare våra duktiga guider, det finns inte en fråga om djuren som de inte har svar på. De kan dessutom hantera den stora Toyota Landcruisern i alla lägen. Vi kör fast, vi kör igenom ösregn och sandstorm, stekande sol och på obefintliga vägar.
En av vägarna bär till tältcampen Eco Tented Lodge, en plats jag gärna återvänder till. Marie och jag sitter på verandan till vårt fantastiskt fina tält, inredd som en lyxsvit. När solen sänker sig över savannen sitter vi på första parkett till en föreställning som vi aldrig vill ska ta slut. Siluetter av djur som vi viskande försöker känna igen, ljud vi aldrig hört innan vi kom hit men lärt oss att det är lejon vars läte påminner om en magsjuk människa.

Likadant med flodhästarna, dessa stora loja djur som tillbringar hela dagarna i närmaste vattenhål. De ligger som gråa stenbumlingar och plirar på oss med nyfikna ögon.
Buffeln ser också ofarlig ut, stora horn för all del, men jag känner ingen oro för dem heller.
Det borde jag göra. Våra guider Tom och Adrian berättar om savannens alla djur och efter att ha lyssnat på dem håller jag mig lugn och stilla i jeepen. Buffeln är det djur som dödar flest jägare här och flodhästen som dödar flest människor är definitivt inte att leka med.

Jag är ett Lejon, född i början av augusti. Inte lika maffig som lejoninnorna vi ser i Serengeti, men visst känner jag igen mig. Vem skulle inte gilla att ligga och dåsa i skuggan av en paraplyakacia med en cool lejonhanne strax intill?
Han ser så fredlig ut att jag nästan vill gå ut och rufsa till honom lite i manen och klia honom på magen. Eller gulla lite med lejonungarna som rullar runt i gräset och leker som småkatterna hemma.